We're all part of the history of Norrköping

God afton vackra människor, nu är jag här igen.

Igår så skulle pappa göra nån jobbgrej i Norrköping och eftersom resten av familjen var lediga så ordnade vi en liten släktgathering och följde med! Jossans bästa vän Frida följde också med, det var skoj! Hon blev ganska förvånad när vi kom dit, eftersom hon hade föreställt sig Norrköping som Askersund (ett öde ställe med pensionärer och båtar)...

När man är i Norrköping så tittar man sig omkring hela tiden. Förväntar sig att massa folk från ens förflutna ska hoppa fram från ingenstans. Men eftersom vi var i stan då alla norrköpingsungdomar var i skolan så hände det inte. 

När man går runt på stan där så upptäcker man nån ny affär där och nån stängd affär där. Annars är allt precis som vanligt. Mysigt och ganska obehagligt. 

Ni ska inte tro att jag ogillade min tid i Norrköping på nåt sätt, jag är jätteglad att jag fick växa upp på precis det stället, gå i dom skolorna och umgås med dom människorna. Vissa är kvar i ens liv, andra inte.

En som är kvar i mitt liv är Pavlina. Hon flyttade in i lägenheten två våningar under mig när vi båda var åtta och vi hängde typ hela tiden. Antalet sketcher, danser, pjäser och musikaler vi satte ihop är oändligt! Fullkomligt sjuka var dom också, vad fick man allt ifrån? Kort sagt, vi har gjort sjukt mycket ihop. 

Sedan flyttade hon till Stockholm, men flyttade tillbaka till Norrköping sen... När vi flyttade till Stockholm, ironiskt nog. Men igår fick vi iallafall synka på café Fräcka Frökens. Det var hur kul som helst att sitta och skratta och prata om allt från visomharvaknatmedsvullnaögonochärdeutvaldasekt till musik och livet. Underbart! Vi gick också runt lite i stan, till hennes skola och till nån liten musikaffär jag aldrig varit inne i och impulsköpte en senapsgul ukulele! Sommaren är räddad!

Nästa gång jag och Pavlina träffas blir i Stockholm, då ska jag visa alla coola ställen man kan vara på, det ska bli så kul! 

Iallafall, hon får tio poäng av tio möjliga, det är inte lite det! 

Sedan på kvällen så åkte vi hem till Mormor och Morfar och träffade Sanna, Micke och Malin. Det var sådär supermysigt och kul. Även fast vissa saknades så var det en tiopoängare det med.

Ha en mysig kväll, det ska jag ha.

Yours truly

Julia

Back in black, surprised?

HEJ, kära vänner! JA, jag bloggar igen! Detta har hänt:

·Jag har fyllt år och fått jättefina presenter (!)

·Jag har gjort lite musik.

·Jag har mått bra och frodats.

·Och massa mer!

Jag bloggar lite ibland. Ska börja skriva lite oftare. Förvänta er mer bra film/bok/musiktips och sånt. Kanske lite snaskigt modeskvaller också. Eller kanske inte. Alls. Hm.

Iallafall, nu har jag sportlov och har kollat massa film. Nu följer några filmrecensioner på filmerna jag och Jossan har sett. 

PAPRIKA: En helt otroligt underbart rörig, konstig film där det händer saker hela tiden. Om du är ovan vid konstig japansk film så ska du nog se något annat... Den är inte helt lättsmält. Men jag och systern älskade den och blev mäkta imponerade! Läskigast i filmen: GEISHADOCKAN! Isch!

Den får nio poäng av tio möjliga! Se den!

I'M A CYBORG, BUT THAT'S OK: Ännu en konstig asiatisk film som är olik alla andra filmer! I början kan den vara lite väl konstig och lite smått obehaglig, men under filmens gång så blir man överförtjust och den blir en favorit. Supercharmig, ovanlig och häftig film. 

Absolut tio poäng av tio möjliga. 

DET LEVANDE SLOTTET: Nämen, en TILL animefilm! Vem kan ha valt den? Menmen, det är ju alltid kul med nya filmer. Jag var ganska skeptisk, men jag måste medge att jag gillade den. Den är självklart ganska konstig och drömlik, men också spännande och väldigt oförutsägbar. Väldigt fint animerad.

Det levande slottet får åtta poäng av tio möjliga!

TINGELING: Ingen anime här inte! En gullig, förutsägbar berättelse om Tingelings födelse, uppväxt m.m. Fin och trevlig film, skön att varva med mellan de lite mer svårsmälta filmerna, hehe. Men eftersom att den är en barnfilm så är den ju inte så... Hm.. Jadu.. Intressant? Men jag älskar Tingeling no matter what så jag gillade den. 

TIngeling får sju poäng av tio möjliga!

Observera att alla filmerna är sevärda. Men I'm a cyborg but that's ok är favoriten, utan tvekan. Underbar!

Imorgon ska jag åka till Norrköping och träffa Pavlina, det ska bli toppenskoj! Ha det bäst, bloggläsare och människor! 

Tjingelidong plong dong!

Hejsan kära vänner!

 

Jag tänkte berätta lite om i Söndags! Då var jag nämligen på konsert med Markus Krunegård för 5:e, 6:e gången! Känns som om att det var ett år sedan man köpte biljetten och gått och väntat och väntat.

När jag kom dit så var det redan ett gäng där, några hade köat sedan åtta på morgonen. Det var helt sjukt kallt också. Men jag antar att det inte är jag som ska klaga, hehe. Efter typ en timma så blev alla insläppta och fortsatte att köa inne på cirkus. Där satt vi och väntade. Typ hur länge som helst. Träffade två snälla tjejer som jag fick sojabönor av, hi hi :) Träffade också Fanny, min så kallade internetpolare som jag känt i många långa år men aldrig träffat, det var skoj!

Det var väldigt mycket småfolk där. Iallafall som köade i början. Tretton-fjortonåriga tjejer med "MK <3" skrivet på kinden. Ytterst obehagligt. Tänkte att jag hade gått fel och hamnat på nåt Johan Palmklubbmöte eller nåt. Men ack nej. Fel initialer liksom. Iallafall.

Efter jättemycket väntan så fick vi äntligen komma in till scenen! Eftersom jag är stor flicka så kom jag på andra raden. Inte bästa platsen precis, men jag kunde ju inte klaga eftersom jag har stått längst fram på diverse Markuskonserter tidigare...  

Första förbandet, First aid kit (www.myspace.com/thisisfirstaidkit) är två tonårssystrar som kör typ folk/pop med stämsång, ackustisk gitarr m.m. Faktiskt riktigt bra! Jag rekommenderar dom starkt!

Andra förbandet, Parken (www.myspace.com/parken12056) är ett gäng gubbar (rättare sagt gubbiga män) som kör lättsjungen pop. Lyssna på dom, ni kanske älskar det, men jag tycker att hur kul det än var att sjunga med till "Jag har vart vilsen Lisa" så var dom otroligt dåliga. Pinsamt töntiga på scen och väldigt splittrade så att säga. Man visste inte riktigt var de ville komma. De spelade typ fem låtar. De kanske hade kul iallafall och det är ju bra! 

Sedan gick äntligen parken. Snart skulle Markus+hans band gå på scenen och förgylla min Söndagskväll. Cirkus var helt fullsatt ända upp på parketterna. Jag stod mitt i en klunga av massa småtjejer som skrek så högt så att ni förstår inte vad! Mina öron grät bittra tårar.

Strålkastarna släcks. En gigantisk banderoll med ett stort M faller ner från taket. Småtjejerna skriker. Julia står på tå. Markus sätter sig vid pianot och sjunger början på "Noiserock i Japan". Helt underbart vackert, dock dränks det mesta i skrik, jag råkar stå precis där det är värst.

Det var nästan samma band som på Popcirkus förutom basisten som var utbytt. 

Det var så bra, Markus körde liksom alla sina låtar! Det har han aldrig gjort på en konsert förut, iallafall inte nån som jag varit på! Till exempel så hade jag aldrig förr hört honom spela "Åh Uppsala" live innan i Söndags. Det var magiskt. 

Det var röjigast, iallafall för mig och de jag stod brevid (jag stod brevid dom när Mackan spelade på Zinken också), när han körde "Fel på hjärnan", en ny låt som låter väldigt mycket som Hets. Den var det inte så många som kunde, så då var det extra kul att sjunga med :)

Okej, nu ska jag komma till poängen, meningen med hela det här blogginlägget, det jag vill dela med er, känslan jag vill förmedla.

Efter många låtar så går Markus bort till synthen och byter plats med synthisten. Julia försöker att inte hoppas mycket för att därmed undvika besvikelse. 

Men icke då. Han gör det. Han kör "Samma nätter väntar alla". Den har jag inte hört live sedan spelningen på café 44. Det är en låt som sticker ut lite från de andra på albumet, det har alltid varit lite av en favorit för mig. Texten är så fruktansvärt vacker och går rakt in i hjärtat och likaså alla toner. Helt övernaturligt bra verkligen.

Så jag stod där och bara njöt. Min underläpp darrade men inga tårar kom. Mina ögon var lyckliga samtidigt som själen grät om man säger så. Det är en väldigt sorglig text. Jag kan inte beskriva den, men den är helt underbar. Den känns väldigt personlig för mig. Jag kommer nog aldrig glömma den stunden, jag skulle kunnat köa utomhus i en vecka bara för just den stunden. Plötsligt kändes den kommande skolveckan inte lika farlig. 

Tack så jättemycket Markus

Och din nya frisyr är verkligen jättesnygg!